Saturday, October 26, 2013

Join the in crowd!

Löjligt snygg affisch designad av John Losciale och med foto av ingen mindre än Horst A Friedrichs. 

Lördagen den 9:e november lirar jag skivor på The In Crowd, Pet Sounds Bar, Stockholm.
The In Crowd arrangeras av Kent & Steph från Stockholm Mods Scooter Club och jag har lirat på deras arr ett par gånger förut. Det brukar vara grymt roligt och bra med folk och den här gången delar jag dessutom skivspelarna med mina gode vänner Acke, Charming Charlotte samt, såklart, Kent & Steph. På scenen står The Most som också är mycket bra.

Vi syns väl?

Dagens:

The Impressions - The Young Mods Forgotten Story

Monday, October 21, 2013

I brist på annat: använd gulliga djur.

När man inte har något speciellt att skriva om och inte heller känner för att bara göra ytterligare ett "det här gjorde jag i somras"-inlägg finns det en ultimat utväg: gulliga djurbebisar.

Så - möt Frans. Fransk bulldog. Bor hos mina goda vänner Johan och Sara. Här sisådär fjorton veckor gammal. Håll till godo!


Dagens:
Sharon Jones & The Dap-Kings - Be Easy

Friday, October 18, 2013

Flashback: Åland med Lambretta Club Stockholm.


Närmsta tiden här kommer det att bli inlägg om sådant som hänt nyligen uppblandat med sådant som hände för ett tag sedan. Jag har ju trots allt några månader att ta igen.

Det här är ett om något som hände för ett tag sedan - närmare bestämt vår traditionsenliga Ålandstripp med Lambretta Club Stockholm. En av de bästa Ålandstripparna hittills dessutom.

Jag skriver inte så mycket, utan bilderna får tala för sig själv. Det räcker att nämna att vädret var perfekt, körningen kanon och att det för första gången var lika många scootrar som rullade hem från färjan på söndagen som startade på lördagsmorgonen. Samt att det inte direkt kändes som en slump då vi efter att dagens körande var avslutat satt på en brygga i den varma Ålands-solnedgången, drack öl och lyssnade på musik ur bärbar högtalare när spelaren plötsligt slumpade fram Jimmy Cliffs "Wonderful World, Beautiful People".

Som vanligt finns fler bilder här

Vi körde inte bara scooter, utan passade på att kolla kulturminnen också...

...samt coola motorcyklar. Just den här, kallad Slugger, känd från såväl press som TV.

Wonderful world, beautiful people.

 
Och som av en ren slump råkade ett psychband lira när vi väl hamnade på lokal framåt natten. 

Dagens:
Jimmy Cliff - Wonderful World, Beautiful People

Wednesday, October 16, 2013

Get down with it!

Charles Bradley lyste på scen.

Jösses. Vilken spelning. Bandet tog scenen, drog igång ett rejält sväng. Blås, funkiga trummor, en bas som fick håret att ställa sig på ända. Efter att ha lirat instrumentalt dryga tio minuter klev keyboardisten fram till mikrofonen. Frågade "Party people - are you ready to get down with it!? Are you ready too feeeeel the love?" När publiken med en röst svarade "Yeeeeeaaah" pekade han mot sidan av scenen och sade "Then - I give you: the black rose, the screaming eagle of soul! Mr. Charles. Bradley!"
Trumvirvel, instensivare blås och upp på scen dansade den korta, nu 64 åriga Charles fram till micken, gav upp ett vrål och sedan var det igång.

Dryga en och en halv timme soul- och funkeufori som bitvis närmast var att likna vid en religiös mässa vid den svarta musikhistoriens altare. Fast med nyskrivna låtar. Charles skrek, grät, skämtade, skrattade, log lyckligt, predikade samt dansade och publiken, bestående av allt ifrån par i 65-årsåldern till välklädda mods och trendiga hipsters via punkare och hiphoppare, följde med i hans minsta infall. Och framför allt sjöng han som en gud.
Att se en man i hans ålder som tidvis varit nära att ge upp plötsligt få stå på scenen i Stockholm, Sverige och leva sin dröm samt dela den lycka det så synbart ger honom var stort. Inte minst eftersom han så gärna delade med sig av sin glädje och tydligt visade den, inte minst genom att mellan så gott som varje låt säga "I love you" till publiken och gå ned för att hårt krama om folk i främre raden i så gott som varje instrumentalparti.

Hur denne man kan ha verkat i skymundan under så många år är ett av musikhistoriens stora mysterium...men egentligen kvittar det eftersom alla vi som älskar denna musik nu får uppleva honom och det är gott nog. Förmodligen är detta så nära jag någonsin kommer komma att få uppleva hur  det var på den tiden då Wicked Picket, Otis Redding, James Brown och alla de andra var i högform och turnerade världen över. Jag får fortfarande, så här dagen, efter gåshud när jag tänker på det vansinniga svänget under låtar som Confusion och Put The Flame On It och en tår i ögat när jag tänker på den rena, emotionella styrkan under ballader som Heartaches And Pain och Crying In The Chapel. 

Kort sagt - Charles Bradley & His Extraordinaires på Nalen igår kväll är utan tvekan en av de absolut bästa konserter jag någonsin haft äran att få uppleva.

Tyvärr var det totalt kameraförbud, därför får ni hålla till godo med en risig bild samt ett par korta filmklipp tagna med iPhone. 


video
Ren känsla.

video
The screaming eagle of soul visar hur man dansar. 

Dagens:
Charles Bradley And His Extraordinaires - Confusion

Tuesday, October 15, 2013

Ikväll, live on stage: The screaming eagle of soul - Mr Charles Bradley!

The screaming eagle of soul leverar magi. Är han hälften så bra ikväll kommer det att vara värt den trötthet jag lär få uppleva på jobbet imorgon.
Jag rekommenderar särskilt danspartiet som börjar vid ca 4:00.

Jag, som på sätt och vis ibland undrar om jag inte är född sisådär 20 år för sent, åtminstone musikaliskt, har ju aldrig fått chansen att fått chansen att se många av mina hjältar live. Wilson Pickett, Otis Redding, Sam Cooke, James Brown...när jag upptäckte och lärde mig älska soulmusik var de flesta av dem redan döda. Eller åtminstone för gamla för att fortfarande orka leverera det man önskar.

Tur då att Charles Bradley finns och visar att klassisk soul är högst relevant och vid liv än idag. Och ikväll spelar han på Nalen. Jag kommer såklart stå längst fram. Och eventuellt gråta en skvätt.

Charles är inte bara en otrolig sångare utan dessutom en fantastiskt varm, kärleksfull och stark människa med en otrolig historia bakom sig. Jag rekommenderar varmt denna dokumentär om honom. Se dock till att ha näsdukarna redo. 
Dagens:
Charles Bradley - You Put The Flame On It

Thursday, October 10, 2013

Livstecken.

Eder undertecknad i högsta grad vid liv på Klubb Wax för ett par helger sedan.
Foto: Ingen aning. Hittade bilden på min kamera när jag kom hem.

Nejdå. Jag är inte död. Tvärtom är jag i högsta grad vid liv.
Jag har heller inte beslutat mig för att lägga ned bloggen, haft fullt upp med annat eller varit datorlös. Inte heller har jag haft brist på saker att skriva om. Tvärtom har jag gjort ganska mycket: camping, fester, DJ:ande, klubbarrangemang, fixande med hus och trädgård, jobb samt kanske framför allt USA-semester. Till att börja med. Samt, naturligtvis, en hel del scooterträffar, rideouts och mekande.
Kort sagt har jag ingenting överhuvudtaget att skylla på. Det är snarare så att jag helt enkelt, av oklar anledning även för mig själv, bara inte kommit mig för att blogga något på väldigt länge.

Till min stora förvåning är det dock flera som frågat sista veckorna varför jag inte publicerar något här längre. Jag antar att det skall ses som ett tecken på att det är läge att komma igång igen. Om det sedan blir regelbundet eller mindre regelbundet återstår att se. Oavsett vilket lär det i alla fall inte dröja närmare ett halvår innan nästa inlägg igen.

Räkna med att ganska mycket av det jag publicerar närmaste tiden kommer att handla om sådant som hänt för ett tag sedan. Sist jag loggade in här var trots allt i juni så jag har en del saker jag vill dela med mig av att komma ikapp med.

Så - nystart. Typ. Nu kör vi igen. Hoppas någon vill hänga med.

Dagens:
The Dells - I Can Sing A Rainbow/Love Is Blue