Trots att blåsten och den våta kylan fick det att kännas mer som slutet av november än början av juni blev det sommar och festivalstämning i hjärtat så snart en gänglig Henric De La Cour uppenbarade sig på scenen i fredags kväll. Det var högt och monotont, vid vissa tillfällen närmast ångvältslikt. Precis som det skall vara när Yvonne spelar - men samtidigt faktiskt bättre än jag någonsin egentligen tyckte de var när de var som störst. Jag vet inte om det beror på att bandet var tightare, att Dellan sjöng bättre än någonsin eller endast på att vad som kändes som ett tusental gymnasiefest- och festivalminnen till vilka deras spelningar och skivor varit soundtrack passerade revy i hjärnan. Bra var det hur som helst.
Faktum är att helgen överhuvudtaget varit bra. Kul att se Eskilstuna leva upp för en gångs skull. Särskilt när det inte är på det finlandsfärjenimmande (hittade jag just på ett eget ord där?) sätt sådana här stadsfester alltför ofta utförs på annars. Nu skall det väl i ärlighetens namn sägas att jag inte var särskilt mycket nere bland öltälten eller på stans krogar - risken är stor att det var Birka Princess där för hela slanten. Men vid de större konsertscenerna var det bara trevligt. Oavsett om man såg ett mullrande Yvonne, en känslofull Tiger Lou, en småtrist Andreas Tilliander, ett gubbigt Eldkvarn eller en skönsjungande gammal bekant vid namn Adam Heldring.
Så, ja. Kort sagt är jag nöjd och tycker att Eskilstuna fyllde 350 på ett oväntat värdigt sätt.
Dagens:
Yvonne - Modern Love (Ja, jag lovar att inte ha fler Yvonne-låtar som dagens på ett tag nu).
No comments:
Post a Comment