Thursday, May 08, 2008

Red eyes, whitewalls and blue smoke.

Rubriken på detta inlägg är även namnet på en bok om den amerikanska scooterscenen, skriven av Colin Shattuck. Den verkar ärligt talat inte särskilt bra, men jag lånar titeln ändå eftersom den sammanfattar förra helgen ganska bra - trots att jag inte har vita däcksidor på scootern jag körde. Cannonball Scooter Run 2008 visade sin nämligen vara det kanske tuffaste Cannonballet hittills. Såpass tufft att jag faktiskt inte ens orkat göra ett inlägg om det förrän idag - ganska exakt en vecka efter att jag åkte iväg!

Jag gick såklart ut stenhårt och började med att köra fel redan på vägen dit. Eftersom jag dessutom var lite däst sedan kvällen innan (se förra inlägget) hade jag till råga på allt inte kommit iväg hemifrån förrän ganska sent. Därför var klockan så mycket som strax över elva på kvällen när jag väl anlände i Missmyra, ett par mil utanför Linköping, där årets basecamp var beläget.

Duktigt nog gick jag och lade mig ganska snart efter den obligatoriska välkomstölen - starten skulle ju trots allt gå redan klockan nio nästa morgon.
Ett Cannonball Run är en navigeringstävling som går på tid och körs på allmänna vägar. Ni kanske sett den tidiga 80-talsfilmen med Burt Reynolds? Det här är ungefär samma sak - fast på scooter. Man får ett antal checkpoints skall passeras och uppgifter som skall utföras. Sedan får man navigera sig fram bäst man kan med hjälp av karta och kompass (GPS är strängt förbjudet). För varje utförd uppgift får man tidspålägg/avdrag och det lag som vid tävlingens slut har bäst tid vinner. Det gäller således att köra snabbt, navigera rätt och att lyckas väl vid de olika stationerna.

Varje år brukar arrangörerna försöka hitta på någon ny twist. I år var temat "vilse på slätten". Vi fick en lista med 25 kyrkor, sorterade i bokstavsordning. Vid varje kyrka fanns en skylt med en bokstavskombination och vår uppgift dag 1 var att samla ihop samtliga bokstäver. Vi skulle dock inte ta dem en efter en som på lappen.
Nej, tricket var att välja den ordning som ledde till kortast färdssträcka - enligt uppgift ca 35-40 mil om man körde rätt.
Det gick såklart åt helvete.

Man kör i lag och redan på vägen till första checkpoint började växlarna på Lambrettan strula för min lagkamrat Mats Kola (nej, det är inget smeknamn - han heter så). När vi väl nått fram till själva kyrkan fick han inte längre i någon annan växel än trean. Efter att han spenderat uppåt en timme skruvandes vid vägkanten konstaterade vi att bulten som håller växelföraren på plats gått av inne i gängan. Det vara bara att ringa på vrakbilen som fick komma och köra både Mats och hans scooter tillbaks till basecamp för att försöka få tag på reservdelar. Vi bestämde att jag skulle fortsätta själv och försöka beta av så många checkpoints som möjligt under tiden.

Därefter gick allt toppen ett bra tag - solen sken, Vespan gick som en dröm och de Östergötländska vägarna var såväl fantastiskt vackra som roliga att köra. Kyrka efter kyrka betades av och efter ett tag var jag riktigt stolt över mina kartläsarskills!






















Fotot ovan till höger taget av Fredrik Fogelqvist

Runt två/halv tre ringde Mats och sade att Lambrettan var fixad. Vi bestämde oss för att mötas upp vid Linköpings domkyrka, som var den checkpoint jag hade markerat som nästa.
Det var nu allt började gå snett. Till att börja med lyckades jag inte ens hitta en väg som gick ända fram till kyrkan. När jag väl gjort det och mött Mats hittade vi inte ut igen. Sedan började det regna. Dessutom upptäckte vi att typ hälften av de vägar vi tänkt ta visade var grusbelagda (grus och scootrar kommer som ni kanske förstår inte riktigt överens). Snart var vi -såklart- vilse. På slätten. Och hade helt tappat bort vår planerade rutt.

Envisa som vi är gav vi dock såklart inte upp. Vi plockade varenda checkpoint, trots att regnet kom och gick och att det mörknade så att Mats, vars framlykta givit upp, blev tvungen att köra jämsides med mig på de smala, becksvarta skogsvägarna för att se någonting överhuvudtaget de sista två timmarna.

När vi väl gick i mål för dagen var klockan tjugo i elva. Efter nästan 13 timmar i sadeln, och närmare fyra timmar efter det näst sista laget.

Eftersom det såklart blev lite fest på kvällen kändes det som om man knappt hunnit sluta ögonen när det var dags att gå upp och ta tag i tävlingens andra etapp. Som konstigt nog gick betydligt bättre! Dag 2 fick vi istället ett antal checkpoints som skulle besökas i en bestämd ordning. Vid varje station skulle någon form av, mer eller mindre scooterrelaterad, uppgift utföras - allt ifrån slalomkörning till att släcka brinnande dockor, välta tunnor med brandspruta, stapla och klättra på drickabackar samt räkna antalet flygplan tillverkade av Saab utanför Flygvapenmuseumet i Linköping. För att bara nämna ett par saker. Snabbt gick det också. Vi startade 10.00 och var tillbaks vid basecamp, nybastade och försedda med varsin öl strax innan 16.00.

Nu räckte det såklart inte till för att rädda oss. Vid prisceremonin visade det sig att vi, föga överaskande, kommit toksist (ej räknat med de som brutit på grund av rasade scootrar). Vilket inte gjorde så mycket eftersom vi fick stående ovationer och blev hedersutnämnda till 2008 års mest envisa scooterister - eller de mest korkade (de flesta vettiga människor skulle nog ha avbrutit när det började regna, mörkna och Mats framljus lagt av). Ett nytt däck fick jag trots det med mig hem i pris.

Festen efteråt var som det brukar på de här arrangemangen. Dans, bastubad, mer dans, dans i bar överkropp och jäger med red bull. Fantastiskt.
Dagen efter vaknade jag sådär lagom tärd, käkade frukost, duschade och packade sedan på scootern för sätta mig och köra de nästan 16 milen hem. Med tanke på att mitt bakdäck någongång under runnets gång fövandlats till slicks (ALLT mönster var bortnött) gick det över förväntan - jag kunde lika gärna blivit stående med punktering eller, ännu värre, blivit överaskad av en regnskur och fått vattenplaning.

När jag framåt eftermiddagen rullade in scootern i garaget kunde jag konstatera att jag, enligt trippmätaren, tillryggalagt en bra bit över 100 mil på lite mer än tre dagar. Kanske inte så konstigt då att jag, när jag gick ned för att ta P200:an till jobbet morgonen efter, upptäckte en rejäl pöl med bensinblandad olja under den. Tur att jag har Touringen att köra tills jag fixat det. Förmodligen är det en packbox som gått.

Det var det värt. Utan tvekan.
Nu är det bara något mer än mer än en månad kvar till Eurolambretta...

För er som vill se lite fler bilder finns det här.

Dagens:
R. Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

No comments: