Saturday, November 18, 2006

Ett par dagar i musikens och julstämningens tecken...

Tisdagens konsert med japanska Mono var bitvis magisk. Deras kontrastfyllda, drömska instrumentalrock gör sig fantastiskt bra live. De kan ligga på ett enda ackord, en enda slinga, ibland till och med enda ton i vad som känns som en evighet och därmed uppnå stämningar som är närmast hypnotiska, för att sedan plötsligt explodera i en kaskad av överstyrt gitarroväsen.

Det är ofattbart hur de kan få till ett så orkestralt sound med hjälp en fullständigt normal rocksättning, men jag misstänker att deras enorma arsenal av effektpedaler (min blygsamma samling känns enbart löjlig jämfört med deras enorma pedalbord) kan ha med saken att göra. Att de dessutom spelar vansinnigt högt gör upplevelsen av de mer kaotiska partierna ännu intensivare. Verkligen bra! Det enda negativa jag har att säga är väl att jag inte kan låta bli att undra varför i stort sett alla låtar måste börja lugnt och meditativt, kanske eskalera en smula för att sedan gå ned igen och slutligen kulminera i en gitarrattack? Det är onekeligen effektfullt, men blir lite förutsägbart under en och en halv timmes konsert. Nu hade de någon låt som faktiskt var lugn hela tiden. Ett par sådana till hade förhöjt upplevelsen ytterligare!

Ett stort plus med kvällen var att Jonas, när jag anlände till Norrköping, hade glöggen färdigvärmd. Men mandlar, russin och allt som hör till. Till och med pepparkakor! Mycket trevligt...jag är något av en sucker för julstämning och det finns få bättre sätt att njuta årets första glögg än i goda vänner lag. Bortsett från glöggen var dock kvällen ganska lugn på alkoholfronten. Vi tog ett par öl, men mer blev det inte. Mest för att vi skulle upp dagen efter och lägga sång till Profondo-Rosso inspelningen jag tjatat om till och från här på bloggen.

Vi gick upp vid tio på Onsdagen och käkade risgrynsgröt (Ännu mer julstämning! Fiiiint!) för att sedan bege oss till studion. Där spenderade vi sedan hela dagen, kvällen och en bra bit av natten. Tror klockan var bortåt två när vi var tillbaka i Jonas lägenhet. Då var vi fullständigt mentalt uttömda (sådär som man bara kan bli av att spendera alldeles för lång tid i en studio) men äntligen klara med all sång! Åtminstone hoppas jag det...en jobbig bieffekt av att spela in så länge i ett sträck är att man efter ett tag blir lite döv för hur det egentligen låter och tappar omdömet en smula. De sista timmarna lade vi körer och kom på vissa ideér som just då kändes smått geniala, men som såhär i efterhand kan ha varit lite tveksamma. Tre falsettkörer som sjunger olika stämmor i kanon? Nja...kan ha blivit bra. Kan även ha blivit mindre bra. Jonas skulle höra av sig när han vilat öronen ett par dagar och lyssant igenom vad vi ställt till med. Förhoppningsvis behöver jag inte åka tillbaks för att göra om en massa grejer.

En rolig sak med att vara inne närmare femton timmar non-stop i en studio med fyra personer (Jonas klasskompisar Niklas och Erik var med som bollplank) är att en hel del märkliga interna skämt brukar uppstå när tröttheten börjar infinna sig.Den här gången gick de flesta ut på att Jonas var tjock. Jonas tyckte kanske inte det var så jättekul, men vi andra låg dubbelvikta av skratt till och från.

Nu är alltså alla grunder klara. Trots det kommer det nog att dröja ganska länge innan vi är helt klara. Det är elva låtar som spelas in och nu återstår inspelning av pianon och keyboards, blås, stråkar samt sång av Frida från Tikkle Me (en av Eskilstuna vassaste och mest personliga sångerskor...tycker i alla fall jag). Sedan skall allt mixas och lite programmerade spår läggas på också. Får väl vara nöjda om vi är klara i början av nästa år, men det skall bli riktigt kul att höra slutresultatet sedan då det här utan tvekan är den mest ambitiösa inspelning jag deltagit i än så länge...

På Torsdags-förmiddagen tog jag tåget tillbaks till Eskilstuna för att sedan gå direkt till jobbet. Självklart var tåget nästan en och en halv timme försenat! Som tur var hade jag gott om tid på mig innan jag skulle vara på plats bakom disken på Rocks i Tuna Park...hade jag tagit det senare tåg jag tänkt ta ifrån början och det hade varit lika försenat hade jag kommit till jobbet minst en timme försent. Ibland har man tur...Blir så trött på SJ. Ok att förseningar kan uppstå. Men varje resa? Jag kan nog räkna gångerna jag åkt med ett tåg som anlänt på utsatt tid på ena handens fingrar.

Dagens:
!!! - When The Going Gets Tough, The Tough Get Karazee

No comments: